Jag blev lycklig!
"Självklart älskar jag mitt bonusbarn"
P kom hem och gav mig en utriven sida ur Metro, en kolum skriven av Helena Sandklef. Jag läste & kände en så efterlängtad känsla av att just den här människan förstår precis hur jag känner, hur P och jag ser på vår familj! Det var lycka att läsa & jag vill mer än gärna dela med mig av det så att fler kan få förstå! Helena Sandklef du är min hjälte! Jag hoppas ni orkar ta er igenom texten, annars klicka er in på länken: http://www.metro.se/kolumner/sjalvklart-alskar-jag-mitt-bonusbarn/EVHkfa!L2efaF0MlnqG/
"Ska jag ge kvittot till mamma? Mitt barn tittar på mig och vi ler mot varandra. I samförstånd.
– Ja det kan du göra, svarar hon.
Vi ler, mitt barn och jag, för vi är inte mor och dotter, vi är inte ens släkt. Men det finns ingen anledning att börja rätta. Båda två är vi medvetna om vår relation till varandra och kärleken, vågar jag påstå, är precis den samma.Ofta får jag höra att det är beundransvärt att jag älskar mitt bonusbarn så mycket som jag gör, men att det blir skillnad när jag får egna barn, barn på riktigt. Att den kärleken, den är något alldeles, alldeles unikt!
Men talar man likadant till en adoptivförälder? Vem kan säga när kärleken är rätt eller fel, vem kan avgöra vem som får känna vad? Att jag inte bidragit till halva hennes genuppsättning är faktiskt helt ointressant. Vore en avbild viktig skulle jag stoltsera med att hon speglar både min mimik och humor.
Ska jag, när mitt älskade barn viskar ”jag älskar dig” innan hon blundar för natten, säga: ”nej, vi måste ta det lite lugnt med kärleken, vi får inte älska för mycket. Det finns en maxgräns avsatt för såna som oss. Du är liten nu men en dag kommer du förstå.” Jag är vuxen, men jag förstår inte.
Sedan när blev min och hennes kärlek ett hot mot den heteronormativa familjebildningen, sedan när kräver kärlek en födelseattest? Det är ett litet barn vars hand jag håller längs vägen in i vuxenlivet och i detta möte frodas kärlek, ömhet, uppoffringar och skrubbsår. Rädslan varje gång hon släpper min hand, lyckan varje gång hon tar den igen. För varje tår hon fäller, fäller jag tio, för var smärta hon går igenom vill jag gå under. Varje tappad tand, varje hemlis. Det är något jag delar med adoptivföräldrar, bögföräldrar och biologiska föräldrar. När hennes mamma berättar för henne om deras fantastiska första möte där på bröstet så berättar jag om att finna en skattkista till bredden fylld med guld.
Jag kan aldrig lova att jag kommer finnas på exakt samma plats, lika lite som en biologisk förälder. Men jag kan lova att jag kommer älska henne så länge jag förmår älska, och bära det ansvar som kommer i dess kölvatten. Min kärlek kräver ej någon välsignelse, men jag hade varit glad över lite respekt."
